Sofie, den första att…

Stenläggningen är den samma.
Den jag går på, och som Sofie gick på. Gatorna är där de var, och många av husen.
Det hus som på hennes tid hade adress Prästgatan 14 har nu nummer 32, men huset är också detsamma, även om det ditsprayade klottret tyvärr är helt nutida.

Hit flyttade hon, en smula brådstörtat, eftersom det rum hon blivit rekommenderad på Bollhusgränd visat sig vara en lönnkrog och tillika bordell, och det passade Sofie illa. Det skulle ha passat mig eller dig illa också, gissar jag stillsamt.
Så näst intill hals över huvud flyttar hon.
Ur askan, i elden.

Kullerstensbelagd gata i Gamla Stan

Prästgatan. Det oranga huset har idag nr 32, då var det nr 14.
På övervåningen bodde Fanjunkare Möller.
Sofie delade rum med hans hushållerska.

Men vi går händelserna i förväg.
Sofie Sager, som är dotter till en brukspatron i Småland, kommer till Stockholm för att utbilda sig till sömmerska. Målet är att öppna en butik. Det är en driftig ung dam, med stora planer, i en tid när unga damer förutsattes koncentrera sina ansträngningar på att måla akvarell-landskap, spela piano, brodera och konversera: varandra, sina ”förkläden” och hugande kavaljerer: gärna giftasdugliga med lämpligt kapital.
Året är 1848, Oscar I är kung. Johan Ludvig Runebergs skrift Fänrik Ståls sägner publiceras, och i Eskilstuna byggs skandinaviens första ånglok.

Så kom hon till Stockholm, med ångbåt, och fick hyra rum på Bollhusgränd. När hyresmamsellen inte bara ignorerade Sofies klagomål över att det drivs en lönnkrog och bordell i huset, utan dessutom tycker att Sofie kan delta i det hela, som prostituerad, får hon nog. Osams blir de, och mamsellen  låser in Sofies hatt, för att hindra henne från att lämna huset. (Ingen anständig kvinna visar sig barhuvad offentligt vid den här tiden.)
Sofie slänger en sjalett över huvudet och flyr ut, och blir ståendes, gråtandes över det prekära läget på slottsbacken. Fram kommer en herre för att se hur han kan hjälpa den uppbragda unga kvinnan.
Det visar sig vara Fanjunkare Gustaf Adolf Möller, som blir Sofies räddare.
Dagen efteråt tar hon sitt pick och pack, och flyttar in i ett hyresrum i hans fastighet på Prästgatan 14.

Gulnat tidningsklipp från Stockholms Dagblad

Rättegången refererades i Stockholms Dagblad, som också gav ut referaten, med vittnesmål, i särtryck. De finns att läsa på stockholmskällan,

”Uti detta nya boningsställe, blef jag de första dagarna bemött med godhet och anständighet, till dess alt bemälde, som han kallade sig, Stallmästare Möller, på ett förolämpande sätt uppförde sig emot mig, att jag ej allenast fann mig deraf högst förnärmad, utan nödgades för räddandet af min heder och oskuld, afslå hans enträgna anbud. Från denna stund blef hans uppförande emot mig högst brutalt, och blef jag dagligen genom hotelser, hugg och slag, anmodad att lillfredställa hans önskningar, hvilka jag dock alltid med motvilja och afsky förkastade.”

Sofie är alltså svårt misshandlad, blir inlåst, får inte mat eller vatten, men lyckas fly när Möller somnat.

Den känns otäckt samtida, historien om Sofie Sager.
Vi har hört åtskilliga historier som hennes, om kvinnor som blivit inlåsta och utsatta för olika sorters våld.

Det som gör hennes berättelse unik är det som händer sedan.

Hon flyr, och får hjälp av en läkare som dels dokumenterar hennes omfattande skador, och sedan hjälper henne att polisanmäla händelsen. Vid den här tiden är en vuxen kvinna inte myndig, och kan därför inte själv polisanmäla ett brott. Hon behöver någon som för hennes talan, och det gör Doktor Brisman. (Doktor Brisman kommer att hjälpa fler kvinnor med att väcka talan å deras räkning, t.ex här)

Då, liksom nu, var det svårt för en kvinna att bli trodd i en sådan fråga. ”Fina” (ogifta) kvinnor förutsattes inte ens ha ord för vissa företeelser och kroppsdelar, än mindre kunna beskriva sexuella händelser. Om man kunde det, så var man antagligen inte alls så oskuldsfull som man själv hävdade. Det gjorde det svårt att vittna om övergreppen som skett.  Fanjunkare Möller var också en aktad och respekterad man.

De här resonemangen hör vi fortfarande alltför ofta i domstolar.
Det sociala priset för att väcka talan var mycket högt, och Sofie Sager fick också ta emot mycket spott och spe för detta.

Rättegång hölls, och refererades ivrigt av den tidens tidningar, och Fanjunkare Möller dömdes tillslut till böter.
Sofie Sager misstänkliggjordes och bespottades, och gjorde sig också impoulär eftersom hon började föreläsa om feminism och propagera för jämlikhet mellan könen.
Hon flyttade några år senare till Amerika, där hon var aktiv i den växande kvinnorörelsen.

Aftonbladet, 13 juli 1849

Aftonbladet, 13 juli 1849

Idag går vi på samma stenläggning, som Sofie gick på för 169 år sedan. Antagligen sneddade hon över Brända Tomten då och då, en rimlig gissning är att hon tog omvägar och undvek Prästgatan så gott det gick.
Mycket har förändras sedan dess, men mycket är ändå precis det samma.
Vi undrar hur hon hade kommenterat den värld vi lever i, idag?
Idag har alla barn rätt att gå i skolan. Vuxna kvinnor är myndiga och har rösträtt, det finns barnomsorg som gör det möjligt för kvinnor att försörja sig, och kvinnor kan ha samma yrken som män. Mycket har blivit bättre.
Men just när det kommer till hur samhället hanterar våld mot kvinnor, tror jag att Sofie Sager skulle bli rätt upprörd över att så lite har förändrats.

”Jag är den första kvinna, som i Sverige offentligt uppträtt för emancipationsteorin, vilken därför ej ännu kan vara så utbredd, som den i en framtid kommer att bli.”

 

 

 

 

Dela med dig ...Share on Facebook92Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0